Min man och JAG

Min man låter så vuxet. Min pojkvän låter som om jag vore 15. Sambo har jag aldrig kallat honom för det låter inte så kärleksfullt så han har varit min Johnny istället väldigt länge. J

Den 21 november 2001, alltså 11 år sen var det första gången jag träffade honom. Jag jobbar på personvagnar, 1:41 för vara mer exakt för er som vet vad jag pratar om. Minns det fortfarande när Paula som var vår lagledare gick och presenterade honom som snyggingen. J Och SNYGG var han, det vill jag lova! Men jag tittade inte på han på det sättet. Jag var i ett annat förhållande då.

Vi blev iaf kompisar. Mitt förhållande tog slut och min och Johnny vänskap blev till nåt annat. Det var pirrigt, det var spännande men också väldigt skrämmande. Jag ville inte ge mig in på ett nytt förhållande egentligen samtidigt som jag hade så svårt att motstå honom.

Så vår resa hit har varit allt annat än enkel.
Men som ni märker så gick det bra trots allt. Älskar honom mer för varje dag som går. Uppskattar allt han gör för mig, för att han finns där som min trygga punkt, för att hjälper när jag inte kan välja, för att han utmanar mig, för att han får mig att skratta och gråta och för alla gånger han har fått mig att le av ren glädje. För att han är en sån underbar PAPPA och för att han har gett mig den största gåvan att vara mamma till BÄSTA pojken!
För att han är såååååå jädra snygg! Listan är lång och tiden knapp.... Så jag avslutar bara med att:

Han är BÄST!